Förlossningsberättelse del 2

En mycket trött Jennifer med sin bästa vän lustgasen.
 
Klockan var alltså ca 06.30 när vi kom in på förlossningen och blev visade till ett undersökningsrum. Vi kom precis lagom till skiftet och fick därför vänta på att vår barnmorska skulle komma, jag låg på sjukhussängen och andades mig igenom värkarna, jag fick också två bälten över magen för att mäta barnets hjärtslag och mina värkar. Ca 40 minuter senare kommer vår barnmorska in för att undersöka mig, hon kollade hur mycket jag var öppen och sa att jag redan öppnats 4 cm så jag hade gjort ett bra värkarbete hemma. Jag kände mig riktigt glad och stolt när hon sa det och jag tänkte att det här nog skulle gå ganska fort. Tyvärr hade jag fel... Efter att hon undersökt mig fick jag byta om till sjukhuskläder och sedan fick vi följa med barnmorskan till ett förlossningsrum. Där kopplade hon åter två bälten över magen för att mäta pulsen på barnet och värkarna och så fick jag ligga i ca 40 minuter. Den här gången var det jobbigare då jag kände att värkarna gjorde ondare och det var svårt att ligga stilla på rygg. När jag försökte flytta på mig rubbade jag på bältena och då blev det fel på mätningarna så jag fick försöka att ligga på rygg.
 
Timmarna flög förbi och klockan 10.26 kom barnmorskan in igen för att åter undersöka hur öppen jag var, tyvärr hade det inte hänt något utan jag var fortfarande 4 cm öppen. Jag kände att modet sjönk något eftersom att jag nu tyckte att värkarna började bli riktigt jobbiga. Barnmorskan instruerade då hur jag skulle andas lustgas, och åh så skönt det var! Först var det lite läskigt för man kände sig riktigt groggy och nästan lite illamående, men efter ett tag så flöt det på och då vägrade jag att släppa den. Jag växlade mellan att ligga på sida och vara uppe och gå med gåbordet som jag fått in på rummet.Två timmar senare kom barnmorskan igen och undersökte mig, jag var fortfarande bara 4 cm öppen och nu kände jag mig riktigt trött och sliten. Jag hade svårt att andas mig igenom värkarna och bad då om att få epidural, barnmorskan satte in värkstimulerande dropp för att skynda på öppningsskedet och hon förberedde också för att sätta in epidural. 
Jag hade nu en ställning med dropp som jag fick dra med mig när jag gick och barnmorskan uppmuntrade till att vara uppe och gå så mycket som möjligt eftersom att bebisens huvud inte hade kunnat sjunka ner ordenligt för att den låg med ansiktet vänt uppåt. När värkarna kom skulle jag huka mig så lågt jag kunde för att bredda bäckenbotten så stort som möjligt. 
 
När klockan var 13.52 kom en läkare in och gav mig epiduralen, jag var riktigt nervös inför detta eftersom att jag är lite spruträdd och hade hört att detta kunde göra ganska ont. Men det gick hur bra som helst, jag fick lägga mig på sidan och kuta med ryggen medans läkaren förde in en tunn slang mellan några kotor i ryggen, det gjorde inte ont alls men spände och stramade något i ryggen. Efter att jag fått epiduralen dröjde det inte länge förän jag kände att den började värka. Det var hur skönt som helst, smärtan i magen försvann helt och det ända jag kände nu var trycket nedåt under värkarna. Det hjälpte mig att slappna av och jag kände att en liten del av orken återvände. 
 
Forts. följer...

Badförsök nr 2

 
Första gången Theodore skulle bada tyckte han inte att det var så roligt, han sprattlade och gnydde, så det blev bara ett litet snabbt dopp. Antagligen berodde det på att han var för hungrig. Så igår testade vi igen, direkt efter amningen och han var verkligen hur duktig som helst, han såg till och med ut att tycka det var riktigt skönt. Det var roligt att sparka med benen så att det skvätte lite, och när pappa hade vatten på magen låg vi bara och tittade. Förhoppningsvis kommer badet bli till en favorit! /Jennifer

Förlossningsberättelse del 1

Två veckor före förlossningen
 
Jag hade gått i flera dagar och bara väntat på ett tecken på att förlossningen skulle dra igång, på söndagen hade vi varit hemma hos min farmor och farfar och jag hade då känt av några tydliga förvärkar, men på måndagen hade det varit lugnt igen och jag hade börjat ställa in mig på att jag istället skulle gå över tiden. Det var då den 7 januari och jag var beräknad till den 13 januari, så det var ju ändå ett tag kvar. Måndagen gick som vanligt, Henke var på jobbet och jag var hemma och stökade här hemma. Jag stod i köket nästan hela dagen. Jag var så himla sugen på kakor så jag ställde mig och bakade cookies och så tänkte jag överraska min älskling med en riktig brakmiddag så jag förberedde en köttgryta som vi länge suktat efter att göra. På kvällen kändes allt som vanligt, jag var tung och otymplig som vanligt men jag hade inga tankar på att förlossningen skulle dra igång senare under natten. 
 
Klockan 01.30 vaknade jag och var törstig, jag skulle precis slänga det ena benet över det andra för att resa mig ur sängen när jag känner att det rinner utmed benet. "Neej jag kissar på mig!" tänkte jag och lade mig ner igen och försökte att knipa ihop. Men det gick helt enkelt inte, det fortsatte att rinna och jag förstod då att det var vattnet som hade gått. Jag kände att pulsen steg och vände mig till Henke.
"Henrik, vattnet har gått" säger jag försiktigt för att inte stressa upp honom. Men han var kolugn och gick upp till toaletten för att hämta en handuk som jag kunde svepa om mig påväg till badrummet där jag kunde konstatera att det verkligen var vattnet som hade gått. När jag satte mig på toaletten kände jag att jag skakade i hela kroppen, jag kände mig inte rädd men jag var nog i lite lätt chock. Efter jag varit på toaletten letade jag fram numret till förlossningen och ringde dit. Barnmorskan jag pratade med frågade en massa frågor, vilken färg vattnet hade haft (ljusrosa), hade jag fått några värkar (nej inte några jag märkt) osv. Hon sa att jag skulle stanna hemma och vänta på värkarna, hade de inte satt igång tills morgonen skulle jag åka in till förlossningen vid halv elva för att konstatera att det var vattnet som hade gått och göra en undersökning. Jag lade på luren och vi försökte gå och lägga oss igen, men vi var så uppe i varv för att det äntligen var dags så vi kunde inte somna. Och klockan 02,08 kände jag första ordentliga värken, jag försökte att formulera hur de kändes i ett dagboksinlägg som jag skrev under natten och jag förklarade dem som mycket onda menskramper, såhär i efterhand kommer jag knappt ihåg hur de verkligen kändes utan kan bara minnas att magen drog ihop sig och att det gjorde mycket ont. Jag ringde upp till förlossningen ännu en gång och fick prata med barnmorskan igen. Jag berättade att värkarna nu hade satt igång och hon frågade hur de kändes och hur ont de gjorde. Än sålänge kunde jag hantera dem riktigt bra och jag tyckte inte att de gjorde så jätteont, så hon sa att jag kunde vänta hemma sålänge jag orkade för min egen skull och att jag var välkommen att komma upp såfort jag kände att jag ville ha hjälp.
 
Jag försökte att hålla mig lugn och testade olika ställningar för att ta emot värkarna, jag kom fram till att det bästa för mig var att stå på knä framför soffan och luta mig över. Henke var en ängel och masserade mig i ryggslutet vilket underlättade en hel del det också. Värkarna kom tätare och tätare och växte i intensitet. Klockan 06.00 kom värkarna med 4-5 minuter emellan och gjorde riktigt ont och då beslutade vi att vi skulle ringa och åka upp till förlossningen. Vi hade redan alla väskor packade så det var bara att klä sig och bege sig ut till bilen, det hade börjat snöa ordentligt och det var riktigt kallt. I bilen ringde jag min mamma för att berätta att vi åkte upp, som tur var så lät hon väldigt lugn och önskade mig lycka till. 
Vid 06.30 var vi inne på förlossningen och en barnmorska tog med oss till ett undersökningsrum där de skulle göra den första undersökningen för att ta blodtryck och kolla hur mycket jag var öppen.
 
Forts. följer...