Saknar/saknar inte

 
Såhär efter graviditeten finns det saker man saknar med att vara gravid och så finns det saker man är glad att man slipper. Jag har gjort en liten lista. 
 
Saknar:
1.Sömn. Visst, nu kanske jag inte sov någon Törnrosasömn under graviditeten heller eftersom att man vaknade och behövde tömma blåsan sisådär en hundra gånger, men då kunde man iallafall ta sovmorgon eller gå och lägga sig lite när man själv ville.
 
2. Ingen "lingon-vecka". Detta ondskefulla tillstånd som drabbar oss kvinnor en gång i månaden, har man ju nu i nästan 13 månader sluppit på grund av det lilla som växer därinne. Men nu är det alltså dags igen och i några dagar nu har jag verkligen haft mensvärken från h-vetet! Det är ju nästan så att man funderar på att skaffa en till så att man slipper detta elände, men bara nästan. 
 
3. Magen. Den där lilla bullen på magen var ju bra mysig iallafall, även om man stundtals bara tyckte att den var ivägen. Ibland kan man få lite "spök-sparkar" därinne och tänka Åh vad mysigt, nu är den lilla vaken. Men snart inser man ju att det faktiskt kanske bara var en liten fis som lagt sig på snedden. 
 
Saknar inte:
1. Nödigheten. Att faktiskt kunna planera dagen utan att behöva schemalägga kisspauser och oroa sig för att det inte ska finnas toaletter dit man ska, är faktiskt riktigt skönt.
 
2. Vadkramper. Dessa otroligt smärtsamma kramper som man, iallafall i slutet, vaknade skrikandes av nästan varje natt. Nej de kan jag gott vara utan. 
 
3. Tyngden. Oj oj oj vad tung jag var där i slutet, och egentligen kanske hela graviditeten. Så fort vi plussade så svällde man ju upp som en ballong och redan i vecka 12 så började ju folk undra om jag väntade tvillingar. Och visst, lite av de där gravidkilona hänger ju envist kvar men att faktiskt kunna röra sig utan att behöva stanna upp och hämta andan efter vartannat steg känns ganska bra. 
 

Förlossningsberättelse del 3

 
Med epidural i kroppen och lustgasen i högsta hugg börjar jag känna mig piggare och starkare igen, jag kunde vara uppe och gå mer och värkarna var hanterbara igen. Klockan 14.45 var det dags för skifte igen och jag fick en ny barnmorska, hur underbar som helst, hon fick mig verkligen att känna mig lugn och trygg och det var verkligen guld värt. Hon undersökte mig igen och konstaterade att jag fortfarande inte hade öppnats något mer. Hon sa då att jag skulle försöka ställa mig på knä i sängen och när värkarna kom så skulle jag sätta mig ner på hälarna för att vidga bäckenet så mycket som möjligt. Lydig som jag är hoppade jag upp i sängen och ställde mig på knä, det var inte den skönaste ställningen men när värkarna kom och jag sjönk ner på hälarna så kändes det ändå som att värkarna gjorde mer nytta så jag stod kvar, i 2 timmar! Jag försökte byta ställning lite då och då men värkarna var nu ganska täta och jag ville verkligen att det skulle gå framåt. När jag till slut kände att jag hade börjat få allt för ont satte jag mig och försökte stäcka ut benen, men fy attan så ont de gjorde. Benen hade såklart somnat och jag kunde verkligen inte röra dem, jag greps lite lätt av panik eftersom att jag kände att det snart kunde bli dags att krysta, och hur skulle jag kunna krysta när jag inte kunde röra benen?! Som tur var så släppte det snart och jag gick upp och gick lite till i väntan på barnmorskan.
 
Klockan 17.10 kommer hon tillbaka tillsammans med en läkare som också skulle undersöka mig. Till min stora lättnad hade jag nu öppnats till 6 cm, så de där två timmarna hade iallafall gjort lite värkan! Men läkaren och barnmorskan ville gärna att det skulle gå lite fortare nu så att bebisen inte skulle bli allt för utmattad så de höjde dosen av värkstimulerande dropp. Jag och Henke var nu ordenligt trötta efter en hel dag utan större utveckling men han var ett sånt otroligt stöd och peppade mig hela tiden. Vid klockan 18.30 hade han fortfarande inte ätit mer än några mackor på förmiddagen så han gick ner i kafeterian för att köpa med sig någon middag upp. Då, klockan 18.35, kände jag första krystvärken! Känslan är helt obeskrivlig, men det blev ett enormt tryck neråt och man kände hur magen riktigt tryckte ihop sig. Det gjorde ont! Med lite smått panik eftersom att jag nu var ensam på rummet tryckte jag på knappen och barnmorskan kom in, jag sa till henne att jag nu trodde att krystvärkarna satt igång och hon undersökte mig för att se hur jag var öppen. Och visst var det så att det snart var dags att krysta. Henke kom upp på rummet igen och såg att barnmorskan höll på att förbereda. Jag hade nu ordentligt ont och var hög på lustgasen som jag vägrade att släppa, jag kan bara tänka mig hur stackaren måste ha känt, när han gick var det lugnt och när han tio minuter senare kommer tillbaka är förlossningen i full gång. Men han fattade sig fort och ställde sig vid mitt huvud och lugnade och klappade, han hämtade en handuk som han lade på min panna och assisterade barnmorskan om det var något hon behövde. Resten minns jag inte så mycket av, jag kommer ihåg att jag fick lite panik när barnmorskan sa att det var dags att släppa lustgasen och börja krysta, och jag minns krystvärkarna, jag tog i för kung och fosterland och det kändes som att varje blodkärl skulle sprängas för att man tog i så mycket. Men det gav resultat, efter 25 minuter kände jag hur allt bara släppte och ut kom vår lilla son. 
"Nu kom Theodore" sa Henke till mig och mina tårar började rinna. Klockan var nu 19.01.
 
Det var så fantastisk! Det var klart, vår son var ute och efter att barnmorskan torkat av honom lite fick jag upp honom på bröstet. Han tog bröstet direkt och sög lite medans pappa klippte navelsträngen, sedan somnade han. Barnmorskan och sköterskorna lämnade oss och kvar på rummet var nu bara jag, Henke och vår son. Mamma, pappa, barn! /Jennifer

Förlossningsberättelse del 2

En mycket trött Jennifer med sin bästa vän lustgasen.
 
Klockan var alltså ca 06.30 när vi kom in på förlossningen och blev visade till ett undersökningsrum. Vi kom precis lagom till skiftet och fick därför vänta på att vår barnmorska skulle komma, jag låg på sjukhussängen och andades mig igenom värkarna, jag fick också två bälten över magen för att mäta barnets hjärtslag och mina värkar. Ca 40 minuter senare kommer vår barnmorska in för att undersöka mig, hon kollade hur mycket jag var öppen och sa att jag redan öppnats 4 cm så jag hade gjort ett bra värkarbete hemma. Jag kände mig riktigt glad och stolt när hon sa det och jag tänkte att det här nog skulle gå ganska fort. Tyvärr hade jag fel... Efter att hon undersökt mig fick jag byta om till sjukhuskläder och sedan fick vi följa med barnmorskan till ett förlossningsrum. Där kopplade hon åter två bälten över magen för att mäta pulsen på barnet och värkarna och så fick jag ligga i ca 40 minuter. Den här gången var det jobbigare då jag kände att värkarna gjorde ondare och det var svårt att ligga stilla på rygg. När jag försökte flytta på mig rubbade jag på bältena och då blev det fel på mätningarna så jag fick försöka att ligga på rygg.
 
Timmarna flög förbi och klockan 10.26 kom barnmorskan in igen för att åter undersöka hur öppen jag var, tyvärr hade det inte hänt något utan jag var fortfarande 4 cm öppen. Jag kände att modet sjönk något eftersom att jag nu tyckte att värkarna började bli riktigt jobbiga. Barnmorskan instruerade då hur jag skulle andas lustgas, och åh så skönt det var! Först var det lite läskigt för man kände sig riktigt groggy och nästan lite illamående, men efter ett tag så flöt det på och då vägrade jag att släppa den. Jag växlade mellan att ligga på sida och vara uppe och gå med gåbordet som jag fått in på rummet.Två timmar senare kom barnmorskan igen och undersökte mig, jag var fortfarande bara 4 cm öppen och nu kände jag mig riktigt trött och sliten. Jag hade svårt att andas mig igenom värkarna och bad då om att få epidural, barnmorskan satte in värkstimulerande dropp för att skynda på öppningsskedet och hon förberedde också för att sätta in epidural. 
Jag hade nu en ställning med dropp som jag fick dra med mig när jag gick och barnmorskan uppmuntrade till att vara uppe och gå så mycket som möjligt eftersom att bebisens huvud inte hade kunnat sjunka ner ordenligt för att den låg med ansiktet vänt uppåt. När värkarna kom skulle jag huka mig så lågt jag kunde för att bredda bäckenbotten så stort som möjligt. 
 
När klockan var 13.52 kom en läkare in och gav mig epiduralen, jag var riktigt nervös inför detta eftersom att jag är lite spruträdd och hade hört att detta kunde göra ganska ont. Men det gick hur bra som helst, jag fick lägga mig på sidan och kuta med ryggen medans läkaren förde in en tunn slang mellan några kotor i ryggen, det gjorde inte ont alls men spände och stramade något i ryggen. Efter att jag fått epiduralen dröjde det inte länge förän jag kände att den började värka. Det var hur skönt som helst, smärtan i magen försvann helt och det ända jag kände nu var trycket nedåt under värkarna. Det hjälpte mig att slappna av och jag kände att en liten del av orken återvände. 
 
Forts. följer...